Nuttitime

Jag fick ett mail: ”Hur skall man klara av att alltid vara så himla positiv? Ibland orkar jag bara inte. Det finns dagar då allt är emot mig. Allt går fel. Inget blir som jag tänkt mig. Barnen skriker. Bilen startar inte. Hela verkligheten har gått i krig mot just mig!”

Ja, vem känner inte igen sig? Kanske kan alla människor någon gång hamna där. Lagen om alltings jävlighet tycks gälla just mig. Just nu! Allt blir fel och inget funkar. Man tycker synd om sig själv. Man tycker att allt bara är ”föööör himla jobbigt”.

Ge dig då en liten stund ”nuttitime”. Så här: En liten bebis ligger och ”nuttar” hos sin mamma. Och mamman klappar ömt och stilla om den lilla bebisen och viskar ömma och kärleksfulla ord. Det är att få ”nuttitime”.

Dit kan man önska sig en sådan dag när allt har gått fel. Vi är människor. Och vi är inte färdiga.

Tillåt dig alltså att deppa en bestämd tid. Tio minuter. Kanske någon gång lite mer. Men helst inte mer än 20 minuter! Be gärna om att få lite ”nuttitime” hos någon du känner dig trygg ihop med. Din partner. Din bästa vän. Där kan du en liten stund få klaga hur mycket som helst. Och den andra bara nickar och tar emot. (Helst inte mer än tjugo minuter.) Efter en stunds vila och tröst är det lättare att bli en vuxen och ansvarstagande människa igen.

En gång för längesedan skulle jag föreläsa en kväll i Göteborg. Jag var väldigt ny och oerfaren som föreläsare. Jag skulle prata i en lokal vid Järntorget. Alla som någon gång varit på Järntorget i Göteborg vet att där blåser alltid kallt. Arrangören hade gjort i ordning ett litet rum i andra vången att ha som mitt. Rummet låg ovanför salen jag skulle föreläsa i och hade ett fönster ut mot Järntorget. Väggarna hade illgröna tapeter. På ett bord stod några överfulla askkoppar. Där stank som döden själv. Jag trivdes inte! Plötsligt fick jag en känsla av otillräcklighet. När jag tittade ut på gatan från fönstret kunde jag se människor komma till lokalen. Jag fick en desperat känsla av att ”Näe, jag kan inte. Jag gör det inte. Jag går bara inte ner där och föreläser.” Många olika tankar snurrade i huvudet. ”Näe, jag står inte där och berättar om mig själv. Jag gör det inte.” Jag ringde hem till min fru. Hon svarade. Jag berättade som det var. Hur himla usel jag plötsligt kände mig och att jag ville ställa in allt. Hon lyssnade. Jag gnällde en bra stund. Och jag berättade att nu såg jag nya människor komma gående över Järntorget i riktning mot lokalen. Plötsligt hör jag henne säga: ”En del kanske har åkt långt.” ”Va?” ”Ja en del har kanske åkt ända från Borås.” Och jag minns hur jag svarade: ”Tror du det? Kan de ha åkt ända från Borås?” Och hon svarade: ”Ja säkert.” Jag minns hur allt vände. Och det blev en spännande kväll i en lokal intill Järntorget.

Någon gång kan det vara okej att få ha lite nuttitime.

Ett nytt avsnitt om att ta ansvar ur min nästa bok. Exklusivt för dig som är läsare av inspirationsbreven på min blog.

De handlar alla om ansvar.
Kay Pollak – Hemsida: www.kaypollak.com Youtube: www.youtube.com/kaypollakonline