Kays inspirationsbrev 16 November 2020

Hej och välkomna till den här veckans övning. Den här veckans övning består i att sakta och stilla läsa ett lärostycke, vars innehåll kan vara bra att fundera på. Rubriken på lärostycket är:

Den överkörda katten – en hemsk och tragisk historia.

Känn ingen oro. Även om det låter hemskt och tragiskt, så finns i slutet en fantastisk möjlighet. Lärostycket handlar om att:

Allt som är ouppklarat mellan oss tenderar att separera oss.

Här kommer nu lärostycket:

Bengt och Arne är goda vänner och de allra bästa arbetskamrater. De har en fin arbetsgemenskap. Då och då träffas de också på kvällarna och arbetar på ett gemensamt projekt.

Arne besöker Bengt en kväll för att de skall arbeta tillsammans. De har det trivsamt och deras arbete går bra. Bengt bor i liten villa i en förort. Bengt har en vit katt som han är mycket förtjust i. Han talar ofta och kärt om sin katt. Den här arbetskvällen blir det sent.

Så skall Arne åka hem. Han går i mörkret ut till sin bil som står på garageinfarten. Han startar bilen och backar ut. Han känner plötsligt hur något dunsar till under ena bakhjulet! Han stannar bilen. Han går ut och ser hur hans bakhjul har kört över Bengts vita katt. Den ligger livlös på grusgången. Död!

I en svindlande sekund, den tycks som en evighet, står Arne där i mörkret helt stilla. I gruset vid hans fötter ligger Bengts döda katt. Så böjer sig Arne kvickt, och ”utan att tänka” ser han sig hastigt om, tar katten, slänger in den i bilens baksäte och kör snabbt därifrån. På hemvägen passerar han en container för avfall. Där dumpar han den döda katten.

Innan Bengt och Arne skildes den här kvällen bestämde de att de skulle ses och arbeta vidare också på torsdag kväll den här veckan. Som avtalat är kommer Arne hem till Bengt på torsdag kväll.

Bengt sitter då vid köksbordet med rödgråtna ögon. Han sitter och skriver lappar om ”Bortsprungen katt”. Katten är borta, säger han och berättar hur märkligt det är. Hon brukar inte vara borta, säger han, möjligen någon enstaka dag. Nu har hon varit borta i flera dagar!

Arne säger ingenting. Han säger inte ett ord om den skräck och förlamning han upplevde i mörkret på grusgången. Inte heller säger han något om de tankar och känslor han nu har. Bengt fortsätter att tala med sorg och oro om sin katt. Plötsligt hör Arne sig själv säga: ”Hon kommer nog tillbaka skall du se. Jag förstår hur du känner dig.”

Den här kvällen går deras arbete inte lika bra som annars. Saker och ting faller dem inte lika självklart och lätt i händerna. Något tycks ligga mellan dem. Bengt tror att det kan bero på att han har sådan oro för katten. Det förstår Arne och säger att han själv känner sig väldigt trött. Ja, själv har han en molande och konstig huvudvärk, säger han.

Innan de skiljs den kvällen bestämmer de att Arne skall ringa till Bengt på måndag för att lämna några sakuppgifter som gäller jobbet. Det är viktigt för hur deras arbete skall fortgå.
På måndag kväll ringer inte Arne som avtalat är. Istället blir det Bengt som senare på kvällen ringer hem till Arne och undrar om något har hänt? Arne berättar att det är körigt och att ”barnen är sjuka”. Han har inte hunnit ringa. Du vet hur det kan bli, säger Arne. Bengt tycker att det är tråkigt med barnen och undrar om det är allvarligt. Nä det är inte så allvarligt, svarar Arne.

Bengt får vänta med de sakuppgifter han behöver. Arne lovar att skaffa fram uppgifterna i veckan. Men av någon underlig anledning gör han inte det.

Bengt ringer igen till Arne. Han undrar om det är några problem? Han frågar också hur det är med barnen. Det blir ett trassligt, konstigt och lite besvärande samtal mellan dem. Efter samtalet står Bengt länge och tittar på telefonen.

Några dagar senare på jobbet råkar Arne av någon ganska underlig anledning hamna i matsalskön just bakom en person som han vet ogillar Bengt. Under lunchen kommer de två i samspråk. I skämstamma formuleringar får Arne plötsligt frågan: ”Hur är det att samarbeta med Bengt?”

Arne harklar sig. Så hör han sig själv lite stötigt och hackigt säga: ”Jo….ja….tänk… ja, det är märkligt…att det ibland kan ta så långt tid innan … ja, innan man vet vad en annan människa går för…” Den andre skrattar lite och säger plötsligt: ”Har Bengt inte alltid varit lite konstig?” Arne hör sig själv lite hummande säga att han nog kan hålla med om det.

Bengt får nu svårigheter med projektet som han driver ihop med Arne. Han får ofta och allt tydligare svar från Arne som känns som undanflykter. Osäkerhet och irritation uppstår. Den arbetsglädje som fanns mellan dem upphör. De slutar att umgås. Samarbetet tar slut. Vänskapen är borta. Och projektet dör.

Detta är lärostycket om ”den överkörda katten”.

Om alla i en arbetsgrupp känner till historien om den överkörda katten är det möjligt för var och en som har en ouppklarad sak (en ”överkörd” katt), i sin relation med en annan, att stilla gå till den personen och i största förtroende säga: ”Du, jag vill tala med dig om en sak. Jag har en överkörd katt ihop med dig.”

Förhoppningen är då att den som får detta förtroende, kan se det som en av de största gåvor en annan människa kan få. Och i stor kärlek låter den andre öppna sig och berätta.

Tack skall du ha för att du har läst lärostycket om den överkörda katten. Känn dig som vanligt fri att dela den här ”lektionen” med alla dina vänner och alla deras vänner. Vill du ha de tidigare inspirationsbreven så är det bara att gå in på min hemsida www.kaypollak.com och printa ut dem.

Till sist. Det har blivit sommar och det är härligt. Jag tar nu sommaruppehåll med de här
”måndagstipsen”. Känn ingen oro. Inspirationsbreven återkommer regelbundet igen när sommaren är slut. Ha nu en skön sommar.

Allt gott till dig hälsar

Kay Pollak